Till minne av en kär vän

Den sjunde januari 1999 ändrades mitt liv. Det var dagen då en bilfärd gick mot Umeå. I ett rött hus en bit in i skogen skedde det oundvikliga – jag fastnade för en liten svart hund. Denna lilla hund valde mig och jag kände detsamma. Det var något speciellt med honom. Kullen var döpta efter datortermer och hans namn var Byte. Det var kärlek vid första ögonkast. När han var tvättad och fotograferad med sin familj var det dags att ta honom till hans nya hem. Bra tre månader tidigare hade en annan hund hittat sitt hem hos oss – Ricki. Han var en rödbrun och ståtlig kille.

Jag hade alltid varit skräckslagen för hundar då vår familj enbart haft katter. Hundar var ju högljudda och flåsandes förstörde såväl skor, möbler och dräglade överallt. Så var det ju inte. Det gick väldigt snabbt upp för mig att det var väldigt trevligt att ha en hund som vän. Nu ville jag ha en egen – han döptes om från Byte till Scsi, uttalas Skassi. Detta är också en datorterm.

Väl hemma fann han sin plats. Scsi kröp ihop bredvid Ricki under den blå stolen i köket. Dom blev genast vänner.

Ett flyttlass gick mot ny destination 2002 och nya marker för dom att undersöka. Första natten i huset så fann Scsi en röd boll. Denna boll kunde han aldrig släppa. Det blev hans signum. Överallt så har denna röda boll sparkats och kastats för honom att hämta. Ricki var lugnare. Likheten mellan honom och Ior var stor. Svansen gick ivrigt då han hittade ett par smaskiga maskrosblad. Scsi åt blommorna. Dom kompletterade varandra på ett magiskt sätt. Att ligga under en vinbärsbuske medan familjen var ute gillade dom.

Ricki var en väldigt underbar vän som skyddade honom i vått och torrt. När Scsi satt fast i koppel ute på gården så kom Ricki till undsättning och bet av kopplet så Scsi kunde springa fritt, precis som han alltid gjorde. Tricksen som lärdes var inte så många, det bästa tricket dom kunde var att ligga och mysa med oss i sängen. Det var ett väldigt fint trick. Vid jul så fick dom sina snusnäsdukar runt halsen, Ricki en svart och Scsi en röd, och stora grisöron i julklapp.

Historierna och minnena är många och kärleksfulla.

En vårdag 2006 var vi tvungna att ta farväl av Ricki. Han drabbads av cancer. Det blev väldigt tomt och vi tillsammans med Scsi förlorade vår, sedan många år, närmaste vän som alltid funnits där.

Våren 2008 kom Klara in i vårt liv och genast blev Scsi ”storebror” till vår dotter och med hösten så svepte den lilla kattungen Sixten in. Scsi hade funnit en ny vän och Sixten kröp oftast ihop på honom och sov tillsammans.

Scsi var som en valp rätt länge. Han busade, hoppade och fann glädje i familjen. En hund som jag litade på till tusen procent.

På morgonen den 31 oktober åkte vi till min farsa för att fira hans 70-årsdag. Jag bara kände att något var fel. En förnimmelse som jag inte kan förklara. Jag såg på Scsi och en tår trängde fram. När jag böjde mig ner och klappade honom så luktade han på min hand precis som han brukade göra. Jag sa hur mycket jag älskade honom och att vi skulle åka bort ett tag. Jag tog farväl och lade ett par byxor som han kunde lukta på medan vi var borta. Han hade ju Sixten att umgås med. Medan vi var och firade ett 70-årigt liv togs ett annat liv ifrån oss.

Det som finns kvar är alla otroligt fina minnen och foton som ingen kan ta ifrån oss. Du får nu vila tillsammans med din kära, trasiga röda boll, foton av din familj, vid en buske som du älskade att ligga under. Tack älskade vän för tolv fina år.

/Husse, matte, lillmatte, katten Sixten och sköldpaddan Sverker

Scsi 1998-2011

Scsi med sin familj

Ricki och Scsi under den blå stolen

Fredde on Google+